Ok, jag är en misfit. Bara att acceptera det. Varför söker jag fortfarande så mycket bekräftelse?Tänk att människor man själv minns med värme inte kommer ihåg en alls. Tänk att jag jämt är så otrevlig, så oförmögen att visa uppskattning, skänka riktig värme. Kan man verkligen förändras? Kanske bara så att jag inte har viljestyrkan. Inte att förändras i alla fall. Var på konsert ikväll. Bitvis var det super. Men inte fullt ut. Gratis var det också. - Var lite tacksam nu då! Fy sjutton. Kom igen! Vad har du själv presterat som är så himla bra? Har du någonsin satsat så och gett så mycket av dig själv för att skapa något, något som andra kan få njuta av? Är det det här som är livet nu? När man väl kommer ut vet man inte längre hur man umgås med folk. Hellre sitta hemma och spela dataspel...